En hård helg är snart till ända, kanske den hårdaste på länge? Om du som läsare inte har lust att höra om hur synd det är om mig – sluta läsa nu.
I fredags jobbade jag i vanlig ordning över och kommer hem där en väntandes Tobbe satt två sex-pack på kylning och whiskeyn i frysen. Jag börjar ju bli gammal och förstod därför fort hur kvällen skulle sluta; med en överförfriskad Jesper och så blev också fallet. Efter en runda på stambaren ”notan” stängde jag ögonlocken och somnade nån gång efter två. Inte så sent kan ju tyckas, men med tanke på att min väckarklocka var satt på 5.40 nästa morgon så anser jag att en viss del självömkan är befogad.
Sagt och gjort, 5.40 klev jag upp och begav mig till Oslo S(entralstasjon) för en färd vidare till jobbet där jag blev till två-tre någon gång. Mådde som jag förtjänade när jag äntligen kom hem och somnade direkt innan det var dags att vakna av ovan nämnda väckarklocka ytterligare en gång. 19.00 ringer den och då är det bara på det igen. Med sex-packet i högsta hugg åkte jag till Hannes uppe på Grünerløkka för att fira skatarpojkens 23-årsdag tillsammans med en salig blandning av pojkar samt en hel del ögongodis som förgyllde en redan bra kväll.
Somnade någon gång runt fem och imorse, för tredje gången denna helg, så ringde väckarklockan. Denna gång på grund av en innebandymatch som jag precis har spelat. Förlorade med 5-4 och blev inte ett enda gjort mål av mig, dock skyller jag på att motståndarna hade tre elitserie-spelare i startuppställningen varav en av dem var målvakten. Han var såpass duktig att han till och med kunde stå emot mina projektiler…
Tänkte löka i sängen lite till nu, men snart blir det restaurangbesök och grejor med Elin nere på bryggan. Var en stund sen vi sist träffades så jag antar att vi har en del catching up to do…