Klockan är bara barnet, men jag ligger redan i min säng redo att snart somna. Mitt enda sällskap är Joakim Thåström som just nu sjunger om hur han glömt bort sin första kyss, men klart och tydligt minns när han fick Rolle Stoltz autograf. Kan inte annat än att älska honom för såna textrader…
Så här ser många av mina dagar ut nuförtiden. Tror det behövs lite lugn, det knappa året här i Oslo har varit ett enda stort kaos, en blandning av misär och eufori, hopp och förtvivlan. Jag har de senaste månaderna börjat inse vad jag vill, vad det är jag letar efter. Eller jag har snarare redan funnit det, men vissa saker är utanför min makt att påverka.
